Björn Eriksson

Som förstaklassare i Hörningsnässkolan får Björn Eriksson höra talas om Huddinge IFs fotbollsskola. Idag, nästan 40 år senare, är Björn fortfarande kvar i klubben som ungdomstränare. Tala om trotjänare!

Björn Eriksson börjar spela fotboll redan i första klass. Det är hans fröken i Hörningsnässkolan som berättar om en fotbollsskola som Huddinge IF arrangerar. Björn tänder på idén och inleder en lång karriär inom fotbollen.

Från början testas Björn på olika platser. Han prövas i backlinjen, på mittfältet och som anfallare. När det blir övergång till 11-manna får Björn ikläda sig målvaktströjan.
- Vår ordinarie målvakt var liten och ville inte stå i mål längre. Jag platsade väl inte riktigt som utespelare så jag tog över mellan stolparna, avslöjar Björn.

Det visar sig att han har talang för uppgiften. Med erfarenhet och träning växer han in i rollen som målvakt.
- Jag gjorde min A-lagsdebut i inomhusturneringen Nike Cup 1989, berättar Björn.

Då var han endast 17 år gammal (föddes i oktober 1971). Det dröjer två år innan han tar över som förstemålvakt och han blir A-lagets ohotade förstemålvakt under större delen av 1990-talet.
- Jag minns känslan när man insåg att man var ordinarie , skrattar Björn.

Åren 1991-98 är Björn pålitlig sista utpost i HIFs division 3-lag. När HIF vinner serien 1995 blir han utsedd till "Årets spelare". Han är då 24 år och har redan hunnit med 17 år i Huddinge IF!
Han inleder den lyckosamma säsongen 1995 med att hålla nollan i de första fem seriematcherna innan sviten spricker efter 78 minuter i den sjätte.
Seriesegern är säkrad innan sista omgången. Då har Björn släppt in endast 21 mål på de 21 matcherna. Att det sedan blir sex insläppta i avslutningen, en match av uppvisningskaraktär, mot IFK Tumba, tar han med en klackspark.

Det blir tuffare i division 2. Björn gör vad han kan men laget räcker inte till, förpassas direkt tillbaka till "trean". Där börjar det också illa och länge ser det ut som om laget ska ramla rakt igenom serien. Till slut vänder det, en fantastisk spurt med sex segrar på de sju avslutande matcherna och kontraktet är räddat.

Björn rankar säsongen 1997 bland de bästa upplevelserna under tiden i HIF, endast seriesegern 1995 ligger högre på listan.
- Vi hade ett väldigt ungt lag, minns Björn.
- Vi hade vi allt emot oss, den höstsäsongen var min allra roligaste tid hos HIF.

Året därpå är ett sorgligt kapitel i klubbens historia. Trots säkert målvaktsspel tvingas vi till kvalspel för att försöka hänga kvar. Björn får för andra gången motta utmärkelsen "Årets spelare". Själv tycker han att han gör sin bästa säsong i karriären.
- Jag släppte visserligen in fler mål än när jag blev årets spelare 1995, men då vann vi å andra sidan serien, berättar Björn som under 1998 höll nollan i sju matcher och han förklarar sig nöjd med det.

Kvalet avslutas på sämsta vis med ett förlorat straffavgörande mot Bromsten. Efteråt deklarerar Björn att han lägger av. Jobbet kräver sin tid, han har sitt andra barn på gång och känner att tiden inte räcker till för fotbollen. Hösten 1998 lägger han handskarna på hyllan.

Men ändå inte. När HIF får målvaktsproblem så kan Björn inte säga nej. Det blir ytterligare några matcher under såväl 1999 som 2000. Han hittar också tid att vara målvaktstränare för damlaget. Han berättar att han även var herransvarig, vad som också kan kallas sportchef, under ett par år i början av det nya decenniet.

När hans äldsta grabb börjar sparka boll med HIF som 5-åring 2002 ställer Björn upp som ledare. Tre år senare har han två söner i två olika lag i HIF och Björn engagerar sig naturligtvis i båda. På den vägen har Björn vandrat sedan dess och han är i skrivande stund ledare för HIFs P99:or.

Hans ledaregenskaper kommer väl till pass även vid sidan om fotbollen. Under en tid är han lärare på sin gamla lågstadieskola, Hörningsnäs, och nu sitter han som förbundsordförande på Stockholms Fotbollförbund. Han såg annonsen för två år sedan, sökte och fick jobbet. Med den gedigna bakgrunden han har bör det ha varit ett enkelt val för StFF.

• Björn Eriksson talade med Robert Lindberg i juni 2016