Herr

Grundandet 1912 och de tidiga åren

Inspirerade av Olympiska Spelen i Stockholm 1912 önskar en grupp idrottsintresserade ungdomar bilda en klubb i Huddinge, som då har endast drygt 2600 invånare. Bröderna Axel och George Gilljam hör till initiativtagarna. På Fullersta herrgård residerar Otto Hellkvist, 45-årig redaktör vid Aftonbladet, bördig från Romelanda i Bohuslän och medlem av presskommittén vid OS. Han är förtrogen med föreningslivet och det kommer ett möte till stånd den 12 augusti 1912. På det mötet bildas Huddinge Idrottsförening. Till ordförande väljs Otto Hellkvist (bilden).

Inledningsvis sysslar Huddinge IF endast med friidrott och redaktör Hellkvist leder ofta sin idrottstrupp i övningar på Renslätt. Men, som han skriver själv i Huddinge IFs Jubileumsskrift 1937:
"När det knep för den allmänna idrotten, tog fotbollen vid och höll liv i HIF. Intet ont i det. Jag är själv fotbollsentusiast."

1936 huddinge c flyg
Flygfoto över centrala Huddinge 1936. Själva torpet Renslätt ligger utanför vänster bildkant, ängen med samma namn torde stå att finna någonstans i bildens vänsterkant.

Går man då från järnvägsstationen, något hundratal meter mot Glömsta, kommer man till en äng, Renslätt, på höger sida. Namnet återfinns redan 1689 och då låg det ett torp med det namnet på platsen.

Där hölls första idrottstävlingen i Huddinge. Det tävlades i 100 m, 800 m, 5000 m, höjd, längd, spjut, diskus och slägga. Samhällets innevånare gick man ur huse, enligt Oscar Johanssons vittnesbörd i Jubileumsskriften från 1937.

Det dröjer inte länge förrän ett par målstolpar rests på den provisoriska idrottsplatsen men någon riktig ordning på det hela blir det inte förrän Gustaf "Gustis" Gustafsson, nyligen inflyttad från Stockholm, kliver in i handlingen.

"Kors, så flott han var i riktiga fotbollsskor och randig tröja!"
Så beskriver Axel Gilljam uppenbarelsen som en dag möter huddingegrabbarna nere på fotbollsplanen. "Gustis" har anlänt och han blir fotbollskapten och primus motor i det unga laget. Han får ihop elva spelare och efter några träningskvällar inbjuds Tumba IK till match. Denna första match i Huddinge IFs historia slutar med HIF-seger med 4-2.
Stärkta av den framgången bjuder HIF in Eriksdals IF och går på en praktsmäll: 1-19 i baken!

1912 hif f rsta
Huddinge IFs första fotbollslag från 1912. Bakre raden från vänster: Sven Pettersson, Valdemar Johansson, Gustaf "Gustis" Gustafsson, George Gilljam, Oscar Sundling, Dahlkvist, Elon Larsson, Valdemar Carlsson. Främre raden från vänster: Oscar Johansson, Larsson, John Andersson. (Foto ur Huddinge IF 50 år från 1962.)

Axel Gilljam beskriver målande hur det var under de inledande åren:
"Det var familjärt och trevligt på matcherna. Man slogs för äran, för att inte säga pappa, mamma och fjällan. Klubben höll inte med 'uniformen', knappast med fri resa vid tävlingar på andra orter.
Minns våldsamma drabbningar med Älvsjö AIK, alla tiders värsta antagonist, de stolta kvällar då Djurgårdens IF fann det förenligt med sina intressen att komma till Huddinge för en träningsmatch, storstilade och hårda matcher i DM."

Klubben saknar tyvärr arkiv med resultat från dessa tidiga år. Äventyren i DM vore särskilt intressanta att ta del av. Möjligen står något att finna i dammiga arkiv annorstädes. Förmodligen deltog klubben även med lag i privata och/eller lokala serier vars resultat och tabeller troligen gått till förgängligheten.

Helt klart står dock att klubben kunde köpa en bit mark vid Klockarvägen, i vad som idag (2015) är Sjödalsparken. Det bör ha skett 1913 eftersom det är Hellkvist som ordnar affären och han lämnar klubben året därpå då han i jobbet förflyttas till Göteborg. På denna, Huddinge Idrottsplats, huserar HIF i över 40 år. Klubben bygger sedermera en dansbana i anslutning till fotbollsplanen - det torde vara uppe på vad som kallas "Isaksson kulle" - och därigenom ges en möjlighet till kassatillskott under många år.

1921 dm mot guif
(Foto Ragnar Larsson)

Huddinge IF tillhör under några år Södermanlands fotbollsdistrikt. Exakt vilka år är inte helt klarlagt. HIF deltar i Södermanlands DM under tre år, 1923-1925. Bäst går det första året då vi når kvartsfinal. Där blir GUIF för svåra, vi förlorar med 0-5. Bilden ovan är från det tillfället. De två nästföljande åren blir det respass direkt i första matchen.
Södermanlands Fotbollsförbund bildas 1917 och efter 1925 finns inga kända noteringar om att HIF ska ha deltagit i några tävlingar inom Södermanlands distrikt.

Gustaf Anderberg, dynamisk och drivande klubbordförande från 1914 och under de tidiga år då klubben gjorde stora framsteg, minns några av dåtidens profiler:
"Bröderna George och Axel 'Acke' Gilljam var framstående i både fri idrott och fotboll. Tidiga backarna Gustaf Friman och John Andersson, alla gästande lags fasa! Eskil Högkvist fenomenal målvakt, värvades av Södertälje för större uppgifter."

Friidrotten får en renässans under Anderbergs år vid rodret och fotbollen står stark. Under en period har klubben fyra lag igång i lilla Huddinge. Inför en fulltalig publik utkämpas tuffa duster i interna handikaptävlingar mellan de fyra lagen. Men Anderberg tröttnar och ingen annan kan axla ansvaret. Det går utför. Fotbollen är det inte mycket bevänt med, friidrotten är lika illa ute. Kassan tryter och några talar för att bilda en ny förening, IFK Huddinge, men även det rinner ut i sanden.

I mitten av 20-talet har Huddinge tredubblat invånarantalet jämfört med när HIF grundades. Under åren 1925-28 växer det fram flera specialföreningar i kommunen, det bildas bland annat cykelklubb och boxningsklubb. HIFs styrelse bjuder 1929 in representanter från klubbarna för att diskutera ett samgående. Knäckfrågan är klubbnamnet. Till slut enas om att namnet Huddinge IF ska bestå, klubben är ju äldst i kommunen.

1923  rs lag kc
1923 års A-lag. Stående från vänster: Axel Gilljam, Oskar Bengtsson, Karl Mattsson, John Wahlström, Gösta Pettersson, Helge Selling, Ture Mattsson, okänd, Sven Lundberg. Sittande från vänster: John Andersson, John Jonsson, Gustaf Friman. (Foto ur Huddinge IF 50 år från 1962)

Profiler under perioden

Under klubbens tidiga år är det många som bidrar för att stärka klubben, till och med rädda dess fortsatta existens. I Jubileumshäftet från 1937 uppmärksammas tre personer speciellt: Kommunalkamrer J. R. Nyborg, Direktör H. Åkerman, Järnvägstjänsteman Einar Blomberg.
Nyborg utgör ett verkligt stöd för föreningen i slutet av 10-talet och början av 20-talet. Han och Blomberg beskrivs som arbetsmyror av stora mått.

Texten i häftet lyder:
Dessa personer ha genom ett rådigt ingripande till förmån för föreningen gjort denna en ovärderlig tjänst. Om så ej skett, hade vi i år kanske icke kunnat fira föreningens 25-årsjubileum på vår nuvarande idrottsplats.

1937 de tre
Från vänster till höger: Kommunalkamrer J. R. Nyborg, Direktör H. Åkerman, Järnvägstjänsteman Einar Blomberg. (Ur jubileumshäftet från 1937)

En match i början på 20-talet

När jag kommer ner på idrottsplatsen har matchen redan börjat. HIF:s A-lag spelar mot ett stockholmslag. Vädret är strålande, solen skiner från en nästan molnfri himmel, och åskådarna står i täta led utmed planen särskilt då långsidorna.

Jag ser mig omkring lite först. Det är samma publik som vanligt här nere. Bland den upptäcker jag förresten HIF:s tre stöttepelare, nämligen Nyborg, Blomberg och Sjögren. Alla tre arbetar de vid järnvägen.

Men nu händer något på planen. Ekroth har bollen! Då vet man att det blir skratt och jubel bland publiken. Större skådespelare än "Ekis" finns inte. Han kan få vilken motståndare som helst att springa åt galet håll. Så händer även nu, och bollen hamnar hos Kurre Andersson på högeryttern, som i vacker stil går fram till hörnflaggan och lägger in en passning. En nick från Kalle Mattsson och bollen är på väg in i krysset – ett givet mål – men en stockholmsspelare tar chansen och räddar med hand. Straffspark naturligtvis och vem ska lägga den om inte Ture Mattsson, HIFs kanonskytt. Med en av sina berömda markkrypare gör han 1-0 till Huddinge. Publiken jublar. Hejarklacken med "Plåtis" som ledare sätter igång: "Heja Ture och gå på, mera mål vi väntar på." Med sina skämt och trevliga hejarramsor sätter den gode "Plåtis" färg och fläkt på matcherna. (Vi gamla HIF:are frambär härmed ett tack till Dig, "Plåtis" för alla gånger Du hejat fram oss till seger under 20-talet.)

Nu blir det avspark och stockholmarna går fram på högerflygeln. Men där hoppar de på Brunkebergspumpen. Det vill säga Gurra Friman, som med envishet sätter stopp för vidare framfart på den fronten. Jag skulle förresten vilja se den matador som inte hoppar över planket, när han får se Gurra Friman komma ångande emot sig. Vilken tyngd! Vilken räckvidd! Men stockholmarna är envisa. De har hand om spelet en bra stund. Och där kommer ett fint placerat skott, svårtaget för vanliga målvakter, men inte för den fenomenale Eskil. Som en panter kastar han sig och får grepp på bollen. Ett sus hörs från åskådarna, och hejarklacken tackar Eskil med en ramsa.

Så är bollen återigen i spel. HIF:s halvbackar får gno värre för att hålla bollen på andra planhalvan. Gösta Pettersson och Ocke Bengtsson sliter som djur och så småningom har HIF åter hand om spelet. Acke Gilljam går nu fram på vänsterkanten och efter en passning från honom får Huddinge 2-0. I glädjeyran slå Kalle Mattsson en frivolt och brodern Ture en handvolt. "Plåtis" är i sitt esse nu. Han har hela hejarklacken med sig och lokalpatriotismen i Huddinge är inte att ta fel på. Det är "Heja Huddinge" för hela slanten.

Stockholmslaget pressar efter avsparken på och spelet böljar fram och tillbaka över planen. Men något mer mål blir det inte, när domarens pipa ljuder för halvtid.

Läskedrycker och vattenhinkar langas fram och taktiksnacket tar vid. John Andersson har fått en knäskada och plåstras om. En del spelare lägger sig ner för att pusta ut tills pipan åter hörs. Smågrabbar svärmar omkring dem och tittar beundrande på sina favoriter.

Då domaren blåser för andra halvlek har stockholmarna ändrat laguppställning. Bägge lagen sätter full fart från början men konditionen för stockholmarna är på upphällningen. Uppmuntrad av hejarklacken går Huddinge på i ullstrumporna. Boll efter boll hamnar bakom stockholmsmålvakten. HIF:s seger är aldrig hotad nu. För att riktigt markera HIF:s övertag sätter sig Eskil utanför målområdet. Backarna befinner sig på halva plan och halvbackar och forwards praktiserar finlir framför motståndarmålet.

När slutsignalen går, leder Huddinge med 5-0. Efter den sedvanliga avhurrningen för varandra drar sig spelarna till klubbhuset (läs skjulet), medan hejarklackens stämmor ännu ringer i deras öron.

Det har varit en idrottssöndag i fest för HIF.

"Hajen"

_____

Tidigare publicerad i bland annat jubileumsskriften Huddinge IF 50 år.

Hif 1922 juli
Tre tidiga HIF-profiler fångade på bild i juli 1922. Spelarna Gustaf Ekroth (i mitten) och Gösta Pettersson omnämns i matchreportaget ovan. Målvakten heter John Jonsson.

Penningabekymmer för sportfåne

Oscar Johansson är en av de Huddinge-pojkar som är med under föreningens första stapplande steg 1912. Oscar tävlar i friidrott och spelar i fotbollslaget. I klubbens jubileumsskrift från 1937 berättar han en personlig anekdot från sin tidiga, aktiva tid i HIF. Den kan vi inte undanhålla er..

Vi hade spelat en bortamatch mot Tullinge. Matchen hade blivit särskilt ansträngande för mig, som i egenskap av ch. fått det tvivelaktiga nöjet att vara "överrock" åt Birre Hedman, Mariebergs Idrottsklubbs finurlige center, som genom sin anställning i Tullinge kommit med att spela även i dess fotbollslag.
På den tiden hade jag flyttat mina bopålar till Råsunda och tog därför efter matchen tåget till Centralen. Framkommen till sta'n gjorde jag den obehagliga upptäckten att portmonnän inte fanns på sin vanliga plats i byxfickan. En promenad Centralen-Råsunda tycktes mig i detta ögonblick särskilt motbjudande, eftersom mina trötta ben, ja, hela min lekamen formligen värkte "Birre Hedman".
Övergivet trött, utan pengar, utan vänner, utan relationer kände jag mig ganska slut där jag satt på Centralen. Det fanns en utväg. Jag kunde försöka tigga ihop spårvagnspengar till Råsunda. Neej, så långt fick det inte gå! Jag började min tunga vandring hemåt.
Vid Haga södra grindar var det stopp. Jag orkade inte längre. Där hamnade jag utschasad på en soffa och nu stod mitt sista hopp till att någon bekant skulle komma, som kunde låna mig pengar.
Fåfänga förhoppning!
Jag skulle alltså bli nödsakad att tigga. Jag började fixera de förbipasserande för att utfinna ett lämpligt offer. Till sist kom en man och satte sig bredvid mig på soffan. Han läste ur en bok, tydligen en mycket intressant bok, ty jag tror inte han märkte att jag satt på soffan. Nu kastade jag mina betänkligheter över bord, reste mig, lyfte artigt på hatten och frågade om han kunde skänka mig 15 öre till respengar. Jag förklarade mitt iråkade nödläge genom att ganska detaljerat redogöra för dagens händelseförlopp. Men det skulle jag aldrig ha gjort!
Visserligen fick jag de begärda 15 örena, men först sedan jag blivit ordentligt utskälld för mitt "sportfåneri". Man hade på den tiden ett rikhaltigt förråd av glåpord gentemot "sportfånarna". Och min interlokutör var ganska beläst även i det stycket.
När jag, hemkommen, ordningsamt hängde upp hängde upp byxorna i byxsträckaren, ramlade portmonnän ner på golvet. Det var nämligen mina första byxor med bakficka på!

Nyheter via RSS
Levererat av MyClub